Beravning är ingen munter tillställning. Kanske inte helt oväntat. Men det var faktiskt värre än vad jag kunde föreställa mig. Ledsna människor och en vit kista längst fram, täckt med röda rosor och vita liljor. Kantorn spelade "Tryggare kan ingen vara" och prästen pratade om hur det var när Astrid levde. Henns sjukdom och tidigt bortgående man, Bernt. Antagligen satt Astrid längst bak i kyrkan, hand i hand med Bernt. Lyckligare än någonsin. Helt utan verk.. Hejdå Astrid.