Min lillebror är påväg till sjukhuset, med 170 i vilopuls. Jag har nyss hört hans svaga stämma i mobilen. Han sitter i bilen, iklädd sina nyinköpta Replay-jeans som hans stolt poserat i, framför mig. Håret är välplattat med plattången som han alltid glömmer att ta ut. Något som retar hål på pappa. I hans kalufs lyser det några svaga slingor som jag, med en vass sak dragit ut ur en plasthätta och omsorgsfullt blekt. Tror han blev nöjd. Han har blivit så satans lång, längre än mig. Tyvärr har inte fettet hängt med så kind och rövbenen sticker ut som en fotomodell. Tönt! Min lillebror har 170 i vilopuls, han är 16 år, går elprogrammet på gymnasiet. Jag tycker om honom, något så fruktansvärt. 
När tankarna skenat iväg till ett alldeles för olyckligt ställe ringer mobilen.  "Hej, Sara här. Jag har fått kontraktet till lägenheten.  Kan vi träffas och skriva på det i veckan? Fatta, vi ska bo tillsammans i Åre, fan va kul det ska bli!" Sara Hellström, från Dalsjöfors, en skittrevlig tjej som för en sekund fick mina tankar på annat håll. "Jävlar vilken tur du har haft, att få bo i en lägenhet mitt i Åre, första säsongen, det finns inte!"
Jag kan ärligt svara att jag aldrig haft en sådan myskokänsla i hela mitt liv tidigare! 
Har haft en otrolig tur och tackar Robin för det tusen gånger om.
Men min Replay-tönt måste ta sig i kragen, trycka in platttången i kontakten och bli frisk! NU!