Att vakna upp ensam en söndagsmorgon med ångest, fruktansvärd ångest, är inget bra tecken. Oftast är det två om problemet/bråket. Oftast är båda lika dumma, lika korkade, lika ångestfyllda. Dessvärre får jag ta på mig allt denna gång. Jag, svartsjuk, otacksam jävla egoist... Anklagar och skriker. Att vakna upp ensam med ångest är inget jag ens önskar min värsta fiende. Men just nu förtjänar jag alla hemskheter i världen..
Vill avsluta med att säga, förlåt Robin. Jag älskar dig.