En extremt driven och energisk tjej som lätt blir uttråkad.

Har sedan studeneten (07) gjort två säsonger i Åre, jobbat som bananskalare i Oslo och i sommar bär det av mot västkusten, smögen.

Hade aldrig i hela mitt liv intresserat mig för, eller ens tänkt tanken på att ställa mig på ett par skidor. Men efter studentens glansdagar föll de grå vardagslivet över mig, likaså rastlösheten. Jag ville testa något helt nytt, träffa nya människor och flytta hemifrån. Sagt är gjort. Höll på att slå mig halvt fördärvad men blåmärken gav färdighet...

Blåmärken är något som har följt mig sen barnsben. Har alltid varit en tjej som tagit mig vatten över huvudet och gjort saker och ting som jag egentligen kanske skulle låtit bli. Började min fotbollskarriär som 10åring med stukad fot och trasiga skor. Mamma tyckte jag skulle avvakta premiären på planen med tanke på min svullna fotled, men jag resonerade som följande " Jag har ju redan skadat foten, en kroppsdel mindre att oroa mig för"

På mellanstadiet var stora buffaloskor på modet, detta haltade alla tjejer omkring i. Tyckte dessa monsterskor va grymt fula, men ville någonstans ändå äga ett par för att "vara som alla andra". Efter tjat, övertalning och viss mutning av Mor fick jag ett par i födelsedagspresent. Jag klumpade stolt fram på skolgården och kände mig "som alla andra". Men insåg snabbt att rasterna med fotboll, basket, hopprep och fyrboll blev mer komplicerade. Gjorde några tappra försök, slog halvt ihjäl mig och insåg till sist att jag var tvungen att välja mellan moderna skor med tjejerna på bänken, eller hederliga gympadojor och svett på fotbollsplanen. Jag valde svetten, och kommer alltid välja svetten.

Har alltid tränat mycket och tre gånger sprungit Göteborgsvarvet 21km. När jag inte tränar eller skaffar mig blåmärken gillar jag att skriva. Har sen 2,5år tillbaka bloggat: www.enfetblogg.blogg.se, och ser det lite som en terapi. Vid ilska, glädje, likgiltighet, sorg eller beundran känns det som en grym lättnad att få dela med mig allt med andra. Sen att jag är långt ifrån blondinbellas superkända blogg spelar inte så stor roll. Jag trivs mina 100 unika läsare om dagen.

Skulle jag få chansen att deltaga i Robinson skulle jag skrika av lycka, jag hade skrivit världens länsta blogginlägg, sprungit Göteborgsvarvet i buffaloskor och gett ALLT på ön!

(Fan vad knepigt det är att få ihop ett personligt brev utan att de låter töntigt och smörigt)