De utslagna prästkragarna stod prydligt utplacerade på den vita plastbrickan som sjukhuspersonalen vänligt bidragit med. Tårtan, dekorerad med vit, fluffig grädde toppad med röda jordgubbar stod alldeles intill och luktade sommar. Det var den 23:e juli, hon åt aldrig av tårtan.
  Glada människor kom och gick, gav en present och småpratade pliktfullt. Hon nickade, tackade och sa hej då.
Hon öppnade aldrig presenterna.
Mamma hade lagt ner all sin möda för att dagen skulle bli perfekt. Nu, efteråt, var ansiktet stelt. Klagan över otacksamhet och missnöje vilade i luften likt en stor bomb som snart skulle explodera och förtära allt i sin väg. Pappa var tyst, satt mest och kollade ut genom sitt fönster. Han varierade sin tystnad med att ibland sucka djupt.
   Högsommaren gjorde sig påmind genom att slå värmerekord i nästan hela landet, 36 grader! Slöa flugor satt fastklibbade i de vita taket och såg inte alls ut att uppskatta medelhavsklimatet som drabbat landet. Det gjorde inte hon heller, hon uppskattade inte något längre, inte något alls. Hennes mamma förklarade henne egoistisk och känslokall. Pappa sa inget, han hade ju sitt fönster.
  Dagen efter byttes de vackra prästkragarna ut mot vita liljor. Fönstret öppnades och en frisk fläkt svepte igenom rummet. Pappa satt inte vid sitt fönster idag, mammas stela ansiktsuttryck var försvunnet och inga ord om otacksamhet  kom ifrån hennes mun. Ingen suckade djupt eller ansträngde sig för att vara trevlig. En perfekt dag, synd att hon var död