Ibland så saknar man vissa dromedarer så mycket att det domnar i fötterna. Det är lite otäckt. I värsta fall blir händerna snökalla och huvudet sockerdrickafyllt, till bredden. Då måste man sätta sig på huk och lyssna på lite musik. Förhoppningsvis försvinner symtomen inom några decennier. Men vissa får leva med det, hela långa livet ut. Sockerdrickan har till sin ovana lärt sig rinna ner för struphuvudet, med långsamma, kalla och ganska bubbliga rörelser. Det kittlas något alldeles förfärligt, Då börjar man skratta, fast ett hatskratt. såhär typ; Mohahaha. När man sitter där på huk, flinar som Ursula i Ariel och längtar ihjäl sig, kan man bara tänka på en sak, Ben&Jerrys och dig.