1h och 15min långt samtal med Elin Hermansson. 
Man vet vilka människor som kommer finnas med livet ut! Senast vi pratade vid var 10min i Mars innan mitt mobilbatteri dog. Ändå känndes det som det var igår vi drack te i Elins vita soffa i Oslo. Pratade skit och hatade deras gangstergranne. Alla köttbullmackor vi brett tillsammans, med den perfekta vikta gurkan på toppen, som ändå mosades ner tillsammans med rödbetssalladen vid gladpackpåträdningen. Ett flertal gången vi lunkat in till butiken Oasis och dregglat efter alla dyra smycken, varit panka, men ändå, under liite ångestframkallande känslor pungat fram visakortet och stoppad ner "jagbaramåstehadenringen" i väskan.
Kul och höra din röst igen, låt det bli en vana.
PS: Jag TAR alltid dina tårar Elin : )